I augusti i år fick tv-serien The Coffee Shop priset i kategorin bästa
tv-drama på Uganda Film Festival 2016. När skaparen av serien, Achiro Patricia
Olwoch, nåddes av beskedet att den hade vunnit befann hon sig på Östersjöns
författar- och översättarcentrum i Visby.
En onsdag i
början av september har Achiro Patricia Olwoch besökt Säveskolan i Visby. En
klass med ensamkommande flyktingbarn, främst från Afghanistan, får
språkundervisning med film som redskap.
– De visade mig en film som de hade gjort och jag visade dem en av mina filmer.
Jag blev överväldigad av samspelet och utbytet mellan oss. Vad jag verkligen
uppskattade var att man samlat olika kulturer i en klass. Det var barn från Afghanistan
och Pakistan tillsammans med svenska barn, det var mycket intressant att få uppleva
mångfalden i gruppen, säger hon.
Dramatikern och
filmregissören Achiro Olwoch föddes i exil i Nairobi under pågående krig i
Uganda 1978 och bor idag i Ugandas huvudstad Kampala. Hon hämtar stoffet till
sina berättelser från verkliga situationer i livet och drivs av olika
frågeställningar och problem i samhället – ofta med inslag av fiktion i intrigen.
Det här är
hennes första besök i Visby, men hennes andra besök i Sverige. Första gången
hon reste till Sverige var 2012 då hon deltog i International Women Playwrights
möte i Stockholm. Det var där hon fick höra talas om Östersjöns författar- och
översättarcentrum i Visby.
– Visby är en fin och lugn liten stad, jag tycker mycket om den rofyllda
atmosfären här, säger hon.
När hon
anlände till Centret blev hon först förvånad över att fönstren inte var
försedda med inbrottssäkra galler. De första dagarna var hon rädd för att någon
skulle kunna bryta sig in.
– I Uganda måste du alltid ha inbrottssäkra fönster, även om du bor på åttonde
våningen. Jag insåg snart att jag kunde känna mig trygg här och lyckades arbeta
hela natten utan att vara rädd för att någon skulle ta sig in. Jag antar att
det är sådana här småsaker som gjorde skillnad för mig. Det som man kanske tar
för givet när man bor här i Europa, men som var något helt nytt för mig, säger
hon.
Vanligtvis
börjar hon arbeta vid tretiden på eftermiddagen och fortsätter att skriva hela
natten fram till fyratiden på morgonen.
– Jag arbetar bäst nattetid då jag får lugn och ro, säger hon.
Just nu
arbetar hon med tre olika filmer samtidigt: dokumentären My Prison Diary, featurefilmen The
Surrogate och pjäsen The Child Bride.
– Jag har hunnit med så mycket under mina tre veckor i Visby. Det här är första
gången jag vistas på ett författarresidens och jag kan koncentrera mig bättre
här, kanske för att det är långt hemifrån, tror hon.
Längtan efter att berätta historier
En dag tog mamman
till en av Achiros vänner, som bor på Gotland, med henne på en utflykt till den
södra delen av ön.
– Jag älskar naturen och tog en massa bilder och filmade under resan. Jag tror
att jag ska göra en liten dokumentärfilm om min vistelse i Sverige, säger hon
med ett leende.
Under
utflykten stannade de till på konstgalleriet Körsbärsgården i Sundre.
– Jag minns särskilt ett rum med fyra bildskärmar, alla med en speciell färg.
På varje monitor visades korta dokumentärfilmer med konstnärer som gjorde allt
möjligt (fyra filmer av SIMKA, Simon Häggblom och Karin Lind). Jag har inte
sett något liknande i Uganda, det finns inte så många utställningar med
samtidskonst där. Besöket på konstgalleriet öppnade mina ögon och väckte
intresset för att leka med min vision om filmskapande. Konstverket inspirerade
mig att tänka utanför ramarna, att experimentera med olika uttryck, berättar
hon för mig.
När hon var
i 20-årsåldern arbetade hon som flygvärdinna under sex år innan hon inledde sin
karriär inom skrivande.
– Jag hade varit bra på engelska och att skriva uppsatser under hela skoltiden,
men jag trodde inte att jag skulle kunna försörja mig på mitt skrivande, säger
hon och fortsätter:
– I Uganda har vi inte en läskultur, så därför har vi inte heller en
yrkesmässig skrivkultur. En dag erbjöd en av mina vänner mig ett jobb som
redaktör för en bok. Jag lämnade min anställning som flygvärdinna för att bli
redaktör. Och senare hittade jag min röst som skribent.
Hon gick
omkring och bar på många berättelser. Först började hon skriva artiklar i dagstidningen
Monitor om en kvinnas upplevelser i en minibuss, med en stor dos humor. Berättelserna
skildrar hur det kan kännas att resa med kollektivtrafiken i Kampala och
publicerades senare i boken Achiro's
Kamunye Conversations.
– När mina texter publicerades fick jag självförtroende att fortsätta skriva,
säger hon.
Det var
under en tre veckor lång workshop som hon lärde sig hur man skriver ett
filmmanus. Kortfilmen On time var Achiro
Olwochs allra första film, som hon utvecklat till ett manus under workshopen
och som hon sedan regisserade själv och även spelade en av huvudrollerna i. On time blev också en prosaberättelse, som
nyligen publicerades i en antologi i Sydafrika. En historia om en flicka som
blir offer för kriget i norra Uganda.
– Berättelsen
låg nära mitt hjärta. Kriget i norra Uganda pågick i nästan 22 år. De flesta av
mina historier utspelar sig på denna plats och skildrar olika händelser där. Den
här historien handlar om en sjuårig flicka som försöker skaffa mat till sig
själv och sin familj. Om hon inte lyckas kommer alla att dö, hon är deras enda
hopp, säger Achiro och tillägger:
– Som jag sa
så har vi ingen tradition att läsa böcker i Uganda, men människor är bra på att
titta på saker. Jag insåg att jag kunde berätta en historia genom filmmediet.
Det var drivkraften för mig att börja göra film. Det var tack vare min
berättarlust, men också vetskapen om att det är ett medium som alla i hela
världen kan ta till sig och beröras av.
Tv-serie inspirerad av samtal med
vänner
En av hennes förebilder är den indiska filmskaparen Mira Nair. Hennes senaste
film är Disney-filmen Queen of Katwe (USA,
2016) som handlar om en flicka i Uganda vars tillvaro förändras drastiskt när
hon börjar spela schack.
– Hon har gjort film i över 30 år nu och hon har lyckats i Hollywood. Hon är
min allra största inspiratör, säger Achiro.
En annan
förebild är den ugandiska dramatikern Deborah Asiimwe.
– Vi möttes när vi skrev för radion för tio år sedan och har sedan dess varit
goda vänner. Det var hon som fick mig att börja skriva pjäser och att skriva
professionellt. Hon är praktisk och ställer frågor såsom ”Hur kan du bli en
bättre författare?”
Achiro Olwoch
är skapare och manusförfattare till tv-serien The Coffee Shop, som visas på Urban TV i Uganda och på betalteve
över hela Afrika.
– Det är det enda manus jag skriver som inte handlar om konflikten i norra
Uganda. Det är en sitcom med mycket humor, men den handlar också om situationer
ur verkliga livet. Man kan säga att det är tungt innehåll även om det är en
komedi, förklarar hon.
När Achiro bodde
i Nairobi brukade hon träffa ett gäng vänner efter jobbet. Varenda dag möttes
de på samma café.
– Alla hade olika personligheter, vi var fyra vänner som träffades och pratade
om vad vi varit med om under dagen. En gång när jag satt där själv på caféet
och väntade på att de andra skulle dyka upp, tänkte jag: Undrar om jag skulle kunna
skriva ner våra samtal? Det var så idén föddes. En av karaktärerna i tv-serien
är jag: vi tänker och klär oss på samma sätt. Alla karaktärer är inspirerade av
verkligheten.
Under sin
vistelse på Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby fick hon veta
att serien fått pris för bästa manliga och kvinnliga skådespelare samt bästa
tv-serie på Uganda Film Festival.
– En vän skickade ett sms mitt i natten och berättade att The Coffee Shop vunnit, och jag svarade: Vad vann den? Hon skrev: ”allt”.
Det kändes helt fantastiskt.
Ett projekt
som hon skulle vilja arbeta med under nästa år är att renskriva, redigera och
publicera sin pappas manuskript. När han dog 1994 hittade familjen sju olika manus
som fadern hade skrivit på skrivmaskin på tunt och skört papper.
– Han var inte författare till yrket, han var jordbrukare, säger hon.
– Vi visste inte om att han skrev. Nu är det hög tid att publicera dem, bättre
sent än aldrig. Det var som att hitta en skatt.
Text och foto: Maria Molin
|