Previous

festivals

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

Dikter framförda under Poesifestivalen 2005

Dikter av Sjón. Översättning John Swedenmark.

stensamlarens sång

jag minns törsten och mörkret
jag minns enkelriktade gator
jag minns återvändsgränder
och dig

du pekade på en källardörr
där låg det förr en krog
som vi höll till på
jämt

här är den sa du uppmuntrande
din stensamling
den är inte
borta

i hyllorna bakom bardisken
berget av silver
alla mina
mineraler

svavelkis - pyrit - opal
och jaspis - kära vänner!
ingen av er har jag
glömt

men uppe under taket hänger
obsidianskivorna
tunga av
ängslan

***

r-ä-n-n-s-t-e-n-e-n
det är där jag diktar
sittande på huk invid husväggen
när vintern nekar mig logi



finsk trollformel

spjälgaller
av kött och blod
speldosor
av ben och brosk

och att ta steg efter steg och
steg efter steg
och att ta steg efter steg och
steg efter steg

genom den tredimensionella kánonsången

när de inspelade inälvorna
undviker ytterörat

den inre människan
lyssnar på sig själv
hör sina öron lyssna

på pipet från bukspottkörteln
på gråten från mjälten
på fräset från lungorna
på sången från njurarna
på dunket från kapillärerna
på viskningarna från levern
på knattret från nervsystemet
på mullret från tunntarmen

och så vidare
vida berömt
vidare

*

för att inte tala om ballongdemonen
som kan blåsa upp organen ett efter ett
och släppa lös dem på torget med ett frust



familjeliv

efter disken träffar han
på en härk
som ligger under soffbordet
och idisslar

den upptäcker honom
och störtar

ut ur vardagsrummet
ut i hallen
där den tar språng
över sandaler
och en ensam damsko

han följer efter in i sovrummet

djuret kryper in
under
dubbelsängen

han ställer sig på alla fyra
ser den förenas
med hjorden igen

den råmar
vackert

och han försvinner



en isländsk företagsekonom i soho

apelsingula sjok
har vuxit upp
kring puben

och han undrar
om flugorna som svärmar kring ölen
finns till på riktigt

*

den internationella ekonomin styrs av en jättebäbis
som sträcker sig mellan oceanerna

när den gråter faller alla värdepapper

likt snösparvar
på snötäcket
en snötung vinter
likt snösparvar
en snötung vinter
på snötäcket
likt ett snötäcke
över snösparvar
en snötung vinter
likt snötäcket
över en snötung vinter
på snösparvarna
likt en snötung vinter
över snösparvar
på snötäcket
likt en snötung vinter
över ett snötäcke
på snösparvarna

och småpengarna i hans fickor minskar i vikt

*

vindstöten
över torget
är till endast för honom

den rycker upp gliporna
så att avlyssningsutrustningen
blir synlig

och han undrar
om inte flickan i kassan
har lite väl mekaniska rörelser






Dikter av Jyrki Kiiskinen. Översättning Peter Mickwitz


Tänderna var praktfulla, käkbenet var fel storlek. Jag kände mig dum när jag
skrattade. Därför skrattade jag sällan och uppövade min intelligens.

Men den taniga kvinnan hade ett glädjebud och ett blodigt förkläde: tången
uppfanns för femtusen år sedan, men först nu har den blivit ett vapen för
medelklass och skönhet.

I det kriget avlägsnades sju tänder. Jag fick tandställning och ett modernt
ansikte formgivet av en läkare, ett ansikte som ingen skulle kunna känna
igen i min fars hemby. Tand betalades för tand.

Sådan var barnkammarens skärseld, en modern renbrännande låga, och
belöningen var evigt liv i tidningsbilder eller i familjealbumets bleknande
porträtt.





Vaxansiktet sätter sig bredvid mannen som kastar bad, kryper ihop när
badkastaren pekar med nageln på gropen vid sin tinning. Det var där döden
passerade under fortsättningskriget.

Sådana berättelser hör man inte längre. Min son ser inte vävnader upprivna
av splitter, ben splittrade av kulor eller fötter som saknas så som jag
gjorde varje lördag.

Han har inte hört talas om män som kryper fram ur frusna högar av lik och in
i simhallens bastu. Han ser i smyg på vader med rena linjer, feta löddrande
rennässanskroppar i duschen.

I tvättrummet hördes dånet av kriget hela 60-talet på ett kanonskotts
avstånd, där begick unga män ett långt fortsättningskrig, kastade bad,
alltid bara mera.

Också jag satt under den brinnande kroppåsen och hörde djävulen passera
nära, andas is. Var tvättar han sig nu? Vad klär han på sig innan har beger
sig ut på stan?





Jag klämde på det elastiska paketet som låg under granen. Jag visste inte
att jag stod i tredje våningen av ett höghus, invid en bro i det mörknade
Europa,

där stod jag mitt i en köldperiod och en upplyst stad, på en udde som sköt
ut i havet. En krona av kärnstridsspetsar var riktad mot udden. Vår glädje
syntes inte på radarn, när jag rev upp kraftpappret

rann ett svartvitt sicksackmönster ut i mina händer, en orm, en zebra.
"Likadana byxor som pappa har", så sade jag och kramade de svartvita knäna,
utanför ur bilden. Sedan börjar skrattet sjunka.

Det sjunker ner i djupet av tre årtionden, ännu djupare ner i grummelgröna
vatten, jag drar upp det i ett glittrande nät, jag drar upp de lappade
byxorna. Jag ser inte nätets gränser.





På det bastanta skrivbordet och det gröna skrivunderlaget bredde han ut sin
frimärkssamling. Han glömde att han var släktens näst äldsta man. Han visade
ett mögelgrönt tiokopeksmärke som skickade mig med postvagn hundra år tillbaka i tiden till St Petersburg.

Över hans mjuka anletsdrag dras nu ett uttryckslöshetens lakan. Han släpar
sig fram med korta steg iklädd en ljusblå sjukhusrock, på fötterna stämplade
strumpor. Han svarar på frågor om hurdan maten är, vilken konjak man borde
köpa åt kirurgen.

Döden har frätt hans röst. Den har frätt hans ändtarm. Under rocken porlar
avföringen ner i en påse. Jag har svårt att tro på gud. Varje gång jag åker
buss förbi

Tullbommen tittar jag mot fönstret bakom vilket det stod ett skrivbord av
ädelträ, ett grönt skrivunderlag och ett mögelgrönt tiokopeks frimärke. Jag
tror att de fortfarande finns kvar där.






Dikter av Asko Künnap. Tolkade av Kalli Klement.

Jag hoppas på drakarna!
(Ma loodan lohede peale!)

En eftermiddag, irrar mig in i kyrkan från allén,
kanske för att få regnskydd, kanske in i tystnaden.
Rött tegel, malens tysta tisslande,
en tavla full av mörker på den mörka väggen.

   Hit, drake, apport! Kom med sydöstan under armarna!

I tavlan, i bänkarnas knarrande rytm,
som no-teaterns klassiker - har Draken och Göran
i kampens hetta hängivit sig åt varandra
ansikte mot ansikte, bekanta i tusen år.

  Hit, drake, apport! Ät denna godtyckliga Göran!

Den gången i templet, tio flygtimmar härifrån
kände jag igen dig bland munkarna, Drake,
i dina ögonvitor bultade den gyllene forntiden,
med människoskinnet på föste du turistflockar.

  Hit, drake, apport! Bränn feghetens hem till grunden!



Djävulen i sexhundrakronors kavajen
(Kurat kuuesaja kroonises pintsakus)

Trogen men märkt av ord
händerna på brunnen, brunnen ett hål till taket,
för solen att syna, låta främlingen ana:
       jag är djävulen på väg hem till dig
       för att bedöma gräset, besvärja,
       djävulen i sextiotalets Volga,
       djävulen i sexhundrakronors kavajen.
Trogen, men märkt av ord.



Hur kan man komma tillbaka levande från Stockholm?
(Kuidas tulla elusana tagasi Rootsist?)

En smidig Stockholmsväng
över två gula linjer.
En blöt junivind vrider
handlederna ur led
och skänker handflatorna till måsarna
i skärgården.
Landsvägsdiket ber om ett stopp.
För mycket glas reflekterar
och fotograferar dig med mig i bakgrunden.
Jag är för stor,
i alla fickor har jag biljetter,
biljetter, biljetter, biljetter.
I alla fyra melankoliska
nordiska riktningar
smutsas dina ord till konst,
du visar vägen genom dimregnet
och genom den darrande natten på TV,
på axeln ett ljust fingeravtryck
ännu från gårdagen, dörren
till morgondagen försluten med munnen.
Och fortfarande är det oklart hur
man egentligen kan komma tillbaka
levande från Sverige.



Denna sista cigarett
(See viimane sigarett)

En mansröst:
Jag skulle vilja vara en sorgsen apotekare,
som blandat gift åt sig själv,
öppnar fönstret, för att röka ännu denna enda,
denna tillåtna sista cigarett.
       En kvinnoröst:
      Men på morgonen lägger ett skepp till,
      scoutmarskalken gör harakiri
      och skickar inälvorna med kurir
      till Aktuellt för uppläsning
En mansröst:
Jag skulle vilja vara en besviken kvinnlig forskare,
som inte glömmer att öppna gaskranen
när hon går hemifrån, att tända en tändsticka
till ära för bronsbröllopets Kvällskvist
      En kvinnoröst:
      Men låt regnet stiga från oceanen i natten
      Tallinns borgmästare har bekänt
      allt, låt honom tända eld på sig själv offentligt
      och trött och sorgsen ursäktar sig satan
      inför alla, med slokande vingar, så eftermiddagsaktiga.
En djurröst:
Amen, bröder, amen!


< >

FESTIVALGALLERI

Klicka på bilderna för att förstora

Poesifestivalens affischbild, en originalteckning av
Sjón



Några bilder av Asko Künnap