Previous

festivals

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

Christos Chrissopoulos

Översättning av Jan Henrik Swahn

ORDSPRÅK FRÅN HELVETET (FÖR DEM SOM SKRIVER)

Writers’ Dos and Don’ts eller Vad Blake visste om författarlivet

I.
Drive your cart and plow over the bones of the dead.
Det förhållande som varje författare utvecklar till det litterära arv han har erhållit (som han valt att eftersträva) styrs av en vilsekommen moral, en moral som (återigen utan spår av självuppoffring) ser till det egna skrivandets förtjänster. Arrogans, stöld, smicker, lån. Polemik, allusioner, nedlåtenhet. Parafras, plagiat, vantolkning, allt ingår i spelet när du skriver, och varken författare (död eller levande) eller text går längre säkra. Dra din plog och plöj över de dödas ben.

II.
In seed time learn, in harvest teach, in winter enjoy.
Skrivandet tycks diktera sin egen rytm: från dag till dag, från månad till år. Denna cykel som ser mellan fingrarna med våra förpliktelser och ambitioner medför (eller snarare skapar den allmänna uppfattningen) att författaren lever många parallella liv, eller befinner sig ”någon annanstans”, att fantasin ”far iväg” med honom eller henne även då pennan får vila. Skrivandets hemsökelse är naturligtvis något som ofta drabbar författare. För alla andra kan detta endast uppfattas som en metafor. Såningstid är lärotid, skördetid förkunnartid, vintertid njutningstid.

III.
Prudence is a rich ugly old maid courted by Incapacity.
Det handlar inte om att släppa tyglarna och låta slumpen råda, eller att komma med publikfrierier som att det är texten själv som leder dig, eller att karaktärer och händelser börjar ”leva sina egna liv”, eller att det är språket som tagit över… och liknande. Det duger inte som förklaringar. Dem kommer du inte långt med. Det handlar om att medvetet, beslutsamt och konsekvent odla förändringens, våghalsighetens och experimenterandets konst. Det räcker inte att säga att det som sker det sker. Du måste ta risker. Försiktighet är en rik och ful gammal ungmö uppvaktad av Oförmågan.

IV.
He who desires but acts not breeds pestilence.
Det här är en antydan – inte om författarens ”tonfall” – men om det slags ambitioner som skrivandet kan ge upphov till. Så låt oss börja med att fastslå följande: att en författare bland annat också är medveten om ett visst ansvar. Underförstått eller inte, direkt eller mellan raderna, öppet eller i tredje person så talar författaren för sitt verk. Vad vi än må anse om ”författarens död” så kräver varje litterärt verk sin skapares försvar (eller åtminstone en bevekelsegrund). Och i våra dagar innebär detta inte bara att smickra vårt ego utan även ett uppriktigt försvar av konsten i sig. Han som åtrår men inget gör sprider pest omkring sig.

V.
A fool sees not the same tree a wise man sees.
Ibland är dårens träd vackrare än det den vise mannen ser. Därför förespråkar jag en mångbottnad litteratur som välkomnar mångfald, men också tvetydighet. Där även den mest egendomliga läsart får sin belöning. En dåre ser inte samma träd som en vis man.

VI.
Eternity is in love with the productions of time.
Om du någonsin lyckas vinna den där efemära segern över ordet är det bara för att du inte var rädd för att förlora det skrivsätt som du betraktade som ditt eget. Skrivandets svåraste utmaning är inte att segra utan raka motsatsen, att bli kvitt det du själv tagit för givet. Jag vill inte ligga kvar i samma fålla, även om belöningens skörd blir riklig. Det är därför som ambitionen att bli berömd är ödesdiger för litteraturen. Det enda sättet är att skriva som om endast igår och idag funnes. Evigheten avgudar det tidsbundna.

VII.
Bring out number, weight and measure in a year of dearth.
Skrivandet är inte fantasi, orakel eller spännande föreställningsförmåga. Skrivandet är inte hermetiskt. Det är inte en skänk från inspirationen. Det är inte saga, roll, flykt, uttryck, frihet. Skrivandet är först och främst kyligt beräknande och noggrant – plågsamt noggrant – odlande av språket. Det är därför som ögonblick av extatisk eufori inte lämpar sig för skrivande. Författaren måste försöka utveckla ett sätt att bjuda in intuitionen, härbärgera den, ge den all den näring han eller hon förmår, registrera den, för att sedan i slutänden vara beredd att förneka den. Bara så blir det möjligt att välja ett sätt att tala; sedan illusionen är slutgiltigt överstånden. Skrivandet är framodlat på magra jordar. Fastställ antal, mått och vikt under ett år av nöd.

VIII
The hours of folly are measured by the clock, but the moment of wisdom no clock can measure.
Författaren kan inte veta när han eller hon kommer att skriva sitt ”storverk”, vet inte om det kanske redan är skrivet, kan inte ständigt drivas av ambitionen att överträffa sig själv. Vårt mål är inte att skriva ”bra”. Författaren förstår inte ens vad som menas med ett sådant begrepp och fastnar ständigt på nytt i jämförelser, ändrade uppfattningar och den där egenartade nostalgin för den flyende känslan. Hur som helst kan en författare inte utesluta möjligheten att vara alldeles i hälarna på det geniala. Eller åtminstone bara några få meter från toppen (om än fullkomligt vilse på sin vandring längs sluttningarna). Dårskapens timmar tar klockan tid på, vishetens stund kan inget urverk mäta.

IX.
A dead body revenges no injuries.
Låt mig få tala för min vara. En dikt vars versrader är obegripliga, vars strofer är rumphuggna och ofulländade, vars innebörd förefaller bygga på missförstånd, vars ljud låter som stönanden. En sådan dikt skulle kunna leva kvar i minnet på sina läsare men förmår inte imponera på någon med sin elegans. Likväl är det knappast poetens fel att han eller hon lämnat ett så försumbart konstnärligt bidrag ifrån sig. Det klena verket till trots är det poetiska kapitalet ändå de facto något som tidigare inte fanns men som nu finns. En döende dikt berättar många lögner innan den kvävs av en oförmäld sanning. En död kropp hämnar inga oförrätter.

X.
No bird soars too high if he soars with his own wings.
En fågel kan inte låna någon annans vingar. Men en vindil är nog för att få den att sväva. En författare saknar vingar och får nöja sig med att klamra sig fast vid andra författares kroppar. Betraktar man en författare lite på håll ser man bara en enda lång vertikal linje av kroppar hängande i den tunna luften. Och förstummade individuella kroppar som darrande klänger vid varandra, som om de sökte trygga sin position, eller för att de är rädda för att falla. Medaljens baksida är följande: vad jag än får från andra måste jag göra om till mitt eget. Ingen fågel svävar för högt så länge den svävar på egna vingar.

XI.
The most honest act is to set another before you.
Vår tids starkaste konsensus kan sammanfattas i skillnaden mellan det ”gamla” och det ”nya”, och får till följd att författare som hamnat på efterkälken i fråga om att hävda sig själv a priori hamnar i opposition mot den etablerade kanon, på grund av deras strävan efter att avstå från varje form av litterär nedlåtenhet. Medan å andra sidan ”sanna” författare vägrar se ”det nya som ligger i tiden” som annat än en enda gigantisk och tom ambitiös gest. Här existerar tiden – inte som en kontinuitet – utan som någonting kumulativt. Den ena epoken dimper ner ovanpå den andra. Varje nymodighet täcker sin föregångare likt lagren i ett arkeologiskt tvärsnitt. Det är därför som det inte finns någon utveckling eller ordningsföljd, bara provokation och omplacering. Det hederligaste du kan göra är att sätta någon annan i första rummet.

XII.
Prisons are built with stones of law, brothels with bricks of religion.
Jag är inte helt säker på vad denna mening betyder men jag misstänker att den för en författare innebär att på ena eller andra sättet så blir det som måste göras förr eller senare gjort. Skrivandet har svårt för att erkänna auktoriteter och restriktioner. Och detta är ett psykologiskt predikament som har med författaren att göra, inte med genre, stil eller ideologi. I skrivandet är allt tillåtet. Det är en den sista utvägens etik: oavsett om den leder till katastrof eller framgång, utfrysning eller en plats i solen kommer saker att bli skrivna. Så är det alltid. Fängelser är byggda med lagens stentavlor, bordeller med religionens tegelstenar.

XIII.
The pride of the peacock is the glory of God.
Även om vi ofta tycker om att framstå som om vi inte brydde oss är det svårt att inte bli smickrad när någon hyllar det vi har skrivit. Visst, verket äger sitt mått av självständighet; mening är en hermeneutisk konstruktion; författaren är sällan den bäste förespråkaren av sitt verk… här finns ingen motsättning. Inte desto mindre faller vi till föga när vårt verk hyllas. Medan det motsatta inte alltid är fallet. När någon lovordar en författare behöver det inte nödvändigtvis innebära att det är verket som lyfts fram. Här anar man ett försök att komma bort från kärnan. Påfågelns stolthet är Guds ära.

XIV.
Joys impregnate. Sorrows bring forth.
Det har sagts att lycka är en klen mentor i konstnärliga sammanhang och att – i de flesta fall – storverk är förknippade med någon form av fundamental brist eller saknad, sorg eller besvikelse, fördomar, oförmåga, misär, fattigdom eller död… et caetera. Det är mycket möjligt. Med det lilla tillägget att det inte är här skon klämmer. Nödvändigheten av att skriva tar sin början i en annan ände: klarhet, tystnad, viljestyrka, samling, tålamod, lugn. Tvärtom alltså: Lycka impregnerar. Sorg föder fram.

XV.
The bee has no time for sorrow.
Författaren har inte tid med alla de olika uppslag som tidigare generationer tillhandahåller, letar inte heller efter passande ingångar till andras teorier och prestationer. Författaren har inte tid att ta hand om andras arbeten. Det som betyder något är bördan på egen rygg. Författarens verk ”ser sig om”, det är klart att det gör, men det är för att det vill gå ”framåt”. Därmed är ingen behjälpt av någon annan. Detta leder å andra sidan till följande: vad jag än gör är det till för alla och envar som vill ha det. Arbetsbiet har inte tid för sorger.


 

Program

Texter

Deltagare

In English

Se ett inslag om festivalen på SVT HÄR