| Liliana Ursu |
 |
DIKTER
LILIANA URSU
Översättning: Jeana Jarlsbo
EN VISA FÖR VEDTRAVEN
(Cintec pentru stiva de lemne)
vedtraven,
värmetraven
ordtraven
som han aldrig ändrar om
han sätter den bara under ögonlocken,
under ljuset som kommer från regnet
från gräset efter regnet
i sitt sinne ordnar han om den –
efter ordens ålder,
deras färg,
ljud
och doft.
vad gäller vedtraven
är den sig lik sen urminnes tider
som folkvisans längtan och sorg.
om värmen från vedtraven drömde han
och fadern och farfadern.
de drömde alla
om apelsinträdets blomma och kanelträdets,
om varma länder
där vintern inte fanns.
och jag – deras sista ättling
och vedtravens –
drömmer om ordtraven
om hur jag ska stå till svars
för varenda gnista som tänts av den.
Bukarest den 11 februari 2006
HEMLIG RESA
(C l torie secret !)
Du bor i en vit lägenhet.
Med mjölkvitt ljus.
Med dina vita, oklanderliga kostymer.
Med regnkappor som havsskummet,
alla väl upphängda i stora, vita skåp
med glasdörrar.
Mellan oss två – några skuggor. Lika vita.
Vålnader till våra själar. Arma slavar under glömskan.
Blott en bukett liljekonvaljer
på det långa, vita bordet och två ljusstakar
Som två strålar.
Tapeten i ditt rum har massor av fåglar.
Böckerna – små pyramider
som gömmer din ungdoms själ,
oförändrad. God. Känslig. Tillgiven. Fridsam.
Vid fönstret en björk
och vikens loja vatten
och minnesbilden från barndomens park
när den lilla sjön frös till
och jag kom med pappa för att åka skridskor
uppfylld av lycka tittade jag på snön
och den vita ängeln som höll mig i handen
så att jag inte skulle ramla
när jag gjorde små piruetter
och pappa väntade på mig vid stranden
med varmt te i termosflaskan.
Du väntar på mig i dörren till vardagsrummet.
Jag går fram – eller också inte.
Och med en fullt naturlig gest
omfamnar jag dig, sen tar du av mig handskarna
och släpper mitt hår med snökristaller i
och viskar ord på ett okänt språk.
Sen tar du mina händer i dina
och sätter mig i den vita fåtöljen
intill den ännu vitare kakelugnen
och du berättar om ditt liv –
tusen år utan mig –
och om goternas guld
om mannen på tavlan
han med krigiskt utseende, din farfar
som själv gjorde sina båtar
och om hans hustru med mun som jämt var röd av korta somrars smultron
hon som doftade mjölk och spädbarn och lavendel
jag lyssnar till deras saga
och plötsligt reser du dig
och sätter på Dvoráks Cypresser
sen tiger du länge
med blicken vänd mot fönstret
någon från en annan värld vinkar åt dig
försöker säga något till dig,
och sorgsen sätter du dig ner igen
och säger att du har värk i dina knän.
Jag tänker att jag är överflödig
i din nya, vita lägenhet med utsikt över viken
innan jag ger mig av
berättar jag ändå om kvinnan från mina bergstrakter
som under en svår vinter
sålde sina bärnstensörhängen
för ett vedlass,
om min morfar
som sålde sin trädgård i Sibiu
för en skäppa potatis under kriget
och om min farfar från Apold
som låg vid fronten och skrev sina brev
på björknäver
O du mitt Balkan
som doftar rök och basilika
kåldolmar
rökt fårkött
och årets vin.
Du vårens första tidlösa
som delas som nattvardsbröd
av fåraherdarna uppe i bergen
Du fiol av spjälor från en liten apelsinlåda,
som Brâncu"i gjorde när han var arton
Du Alexander som
Blott arton år gammal
För befälet över det makedoniska kavalleriet
O du Donau
Och glädjen i vetskapen om att man är väntad.
Bukarest den 7 oktober 2002
LITE GRAND OM RÄDSLA
(Cite putin despre frica)
Rädslan åldras hemma hos den offentliga utroparen.
Han som kungör bröllop och skatter.
Så mycket krymper rädslan,
att den blir ett körsbär på sommarköksgolvet
som katten leker med.
DEN HÖGRESTA ANNA
(Ana cea lunga)
En av de mest tillförlitliga vägarna till kvinnans kropp går genom hennes sorgsenhet.”
Milan Kundera
Långa Anna skurade golv.
På hösten bar hon säckar med potatis,
Säckar med lök
Och hon klagade aldrig.
Hon var så högrest, som vi barn brukade säga,
Att vi var säkra att hon på natten
Smygplockade stjärnor.
Hon bodde vid järnvägsstationen.
”Dina händer doftar lavendel och avlägsna platser”,
sa brevbäraren till henne när han kom med tidningen
tidigt på morgonen.
Den högresta Anna log aldrig.
Hon diskade, tvättade, strök kläder
Och endast en blåaktig, tunn blodålder
Ryckte vid hennes ännu tystare tinning.
Som ett gåtfullt tecken på hennes sorgsenhet.
Som en tågvissling i natten.
Sedan en tid tillbaka
Får vi varken tidningen
Eller brev.
Vad den högresta Anna beträffar
Har hon rymt med brevbäraren
Ut i vida världen.
Louisville den 12 april 2000
ENEASKEN
(Cutia de ienupar)
I vaxkakornas frid
reste jag igenom Moldavien
och berättade för mig själv
Nordens stora saga.
Moderfloden i Tartu
vars vatten nygifta par
låser fast vid bron
med äldre eller yngre
lustiga hänglås
och kastar nycklarna i floden? i paradiset?
för att deras kärlek ska bestå
och vattnet förbli friskt
eller
sagan om träden
om årsringarna i deras kala stammar
efter fällingen:
lyckan finns i avståndet
mellan ringarna,
olyckan i närheten dem emellan –
allt detta kan ses tydligast
i eneasken,
i dess väldoftande, tårade ögon
och
Doris och hennes berättelse
om det estniska språket
och hur ”tala”
blir ”stå i solens handflata”
och
expediten i Evas butik
som försökte locka mig
att köpa bärnstensringen:
”Hela livet ska ni bära
en honungsdroppe
från våra björkskogar
på ringfingret.”
VINTERN JAG RÖRDE VID EN BJÖRN
(In iarna cind am atins un urs)
Det var den där rubinröda, glasklara,
hungriga vintern
När jag stod i fönstret
och väntade på julsångarna.
Jag väntade på någon
som skulle ge mig tillbaka
mina bästa år –
åren med doft av kanel
myrten, eld i skogen.
Plötsligt
spratt gardinen till.
Därute
kom sjungande barn med sina piskor,
jagade de iväg det gamla året? eller det nya?
deras ögon glimmade som glödande kol
som vargögon
i mörkret
och björnen dansade, dansade,
och andedräkten satte isen i brand
och den unge björntämjaren ömsom ryckte i hans gamla kedja
ömsom släppte.
Då
sprang jag ut ur huset
fram till björnen,
med darrande hand rörde jag vid hans päls
och bad honom att ge mig tillbaka
hjärtats och kindernas och läpparnas rodnad
från ängens smultron.
När jag upplivad steg in igen
på mitt rum belamrat av böcker
hade jag fläckar av smultron och blåbär på min blus
och nya, unga ord på tungan.
Bukarest december 1999
NÅGOT OM PARADISET
(Cite putin despre rai)
Paradiset? En svävning.
Som spåret efter en syrsa
i trädgården vid stationen.
Som glöden i gläntan
när eremiten gett sig av.
Paradiset? En liten visa.
En tågvissling
natten som förebådar
rimfrost.
Odelat hopp.
Och en eremitbonings
vita, vita skepp
som trotsar vintern
men mest av allt den obändiga våren.
Paradiset? Ljuset som föll då det steg
över Herrens apostlar
i friden den kvällen
de delade bröd och vin.
BRUDSKORNA
(Pantofii de mireasa)
Jag var damskomakare
och en gång
gjorde jag brudskor
åt henne som jag älskade så.
jag kunde hennes fotsula utantill,
vackrare än alla världskartor.
och hennes tånaglar, små rosa pärlor,
som en gång var prinsesstårar
allt detta kunde jag utantill
trots att jag rört vid henne bara i drömmen –
och då bara kysste henne artigt på hand.
prinsesskor gjorde jag åt henne
och grävde ner hennes trasiga askungesandal
så många tårar jag fällde sen
över hennes bländande vita
bröllop med en annan.
jag var damskomakare
och en gång
gjorde jag brudskor
åt mitt hjärtas syster.
NÅGOT OM TÄMJARE
(Cite putin despre imblinzitori)
Vargtämjaren
träffade bitämjaren
och pianostämmaren över en Capuccino.
Vad gäller björntämjaren
levde han avskilt i ett hus i skogsbrynet
och läste om koltrastar, moln och luftskeppskorgar.
Han lyssnade ofta på ”De tolv öarnas symfoni”
och tänkte att han ville byta yrke.
Men smultrondoften var oemotståndlig
den kvällen. Och björnens skugga överlappade fullkomligt
hans egen skugga.
Vem tämjde egentligen vem?
En dröm sökte upp mig. I drömmen blev jag ett bi.
En varg
En björn
En människa.
Jag vaknade. Dagen grydde.
Ljuset höll på att tämja mörkret.
LÖRDAGEN MED ANNA ACHMATOVA
(Simbata med Ana Ahmatova)
Det är lördag. Jag översätter Achmatova. Från andra sidan fönstret tittar katten på mig som genom
ett snömoln.
Böjd över min axel ser poeten sina ord färdas – blå, grå, pärlliknande. Purpurfärgade. Tända lyktor.
Jag låter varje ord omfamna henne på samma sätt som Medelhavet skulle omfamna hennes kalla
vrister. Och hennes händer lägger jag på kattens gyllene päls – hon som snart ska spinna i hennes
knä.
Det är lördag. Jag översätter Achmatova i skenet från ljuset som jag tänt under glassamovaren, köpt
i Köpenhamn en glasklar decemberdag. Lyckliga skred vi – far, mor och son – fram då genom prins
Hamlets snödrivor och tog bilder på varandra med Öresund och den lilla sjöjungfrun i bakgrunden,
utan att ha en aning om att jag denna lördag skulle översätta Achmatova. Bara musan och jag här
hemma. Öga mot öga. Ensamhet mot ensamhet.
Du hette som min mormor. Anna. Hon dog ung, och jag lärde aldrig känna henne. Utom genom
fotografierna. Dig lärde jag heller aldrig känna. Utom genom Modiglianis porträtt. När jag nu
skriver till dig håller någon på att bygga en mur, tegelsten på tegelsten, vinter på vinter. Kanske
legendens byggmästare Manole på nytt murar in sin hustru Anna levande. Kanske någon knackar
med en krysantemum på denna mur. Kanske en stjärna eller bara en stråle. Eller din viskning, som
riktar en versrad mot kvällen.
Bukarest oktober 2006
PALMSÖNDAGEN
(Floriile)
Dadelpalmens doft svepte in Dig och skyddade Dig mot deras högröstade kärlek. Alltför
högröstade.
Blott några spädbarn som låg i mödrarnas armar svepte in Dig med sina mjölkvita leenden,
och lammen kring Jerusalem med sina spröda läten
skyddade dig mot den högröstade folkskaran. Alltför högröstade.
Kläderna på åsnans rygg påminde Dig om lärjungarna,
om Dina ord och Din tanke, välbevarade i deras hjärtan.
Om det skira gräset under Johannes fötter vid Jordan,
Tornet som förenade himlen med jorden när det skymde inför Nattvarden
och Du själv var gåtfull närvaro.
När himmel och jord talade i Din tystnad som en blommande fruktträdgård,
i Dina ord av blod och kött.
När luften Du andades omslöt deras fullkomliga
kärlek till Dig när de lämnade hem och hav och käresta
för att följa Dig.
Som en snårskog, en fästningsmur eller ett djupt vatten var deras kläder omkring Dig
på åsnans lydiga rygg – hon som bar Dig mellan dadelpalmens grenar som snart skulle
förvandlas
till stenar och jämmerskrin, åldrade av hatet. De blinda kunde se Dig, de döva kunde höra Dig i
dagens unga glädje.
Med böjt huvud red Du förbi dem och tog emot deras hosiannarop och törnekronan på korset.
Palmsöndagen 2006
I EN SMÅSTAD FÖR LÄNGE SEN
(In burgul de odinioara)
I en småstad för länge sen brukade min bror tämja söndagarna
och när han inte orkade mer – inte orkade mer – suddade han ut
sin skugga på väggarna med naglarna.
I en småstad för länge sen var jag urmakare,
den som ställde in den tunga järnvisaren på den sköra timmen
i tornen.
Du plockade smultron vid det branta stupet.
Ett ord – och vi störtade ner.
MIN ÅRA I DETTA NU
(Visla mea de acum)
Jag bär den med mig överallt.
Mest på torra land. Genom skogar.
På flygplatser. På järnvägsstationer.
Min son har målat den full av
blommor och smultron
”var glad, mamma,
”ingen har en åra som din!”
Ibland kan den till och med spela.
Ett trumpetsolo
eller ett adagio för cello.
Så gripande musik spelar min åra
som är doppad i många vatten: Donau, Susquehana, Ohrid, Mississippi
och till sist Svarta havet.
”OCH Medelhavet”, viskar den
i skuggan från en oleander
utanför frisörsalongen
på hörnet.
Och jag undrar allt oftare
om jag nånsin verkligen har haft en båt.
När jag kommer fram till halvön i Constanta
viskar alltid Ovidius till mig redan på stationen
”Låna mig din åra
jag längtar så efter att få komma hem.”
Iasi den 25 april 2004
POESILEKTIONEN
(Lectia de poezie)
den unge mannen som börjat skriva poesi frågade mig
”Hur ska jag inleda dikten?”
på samma sätt som du skulle smeka en sångfågel
som du innerligt önskar röra vid
men aldrig kan.
hennes röst räcker för mig, aldrig
skulle jag röra vid en sångfågel,
svarade han blygt leende.
i så fall som om du skulle stryka en hund över ryggen,
din barndoms hund
som du än i dag ser i dina drömmar.
poesilektionen är slut.
jag har stängt fönstret med utsikt över orden –
över de orangefärgade orden,
de genomskinliga som Niagaras vatten
eller de undangömda i höladan i Apold.
jag har låst rummet fullt av dikthäften
trubadurernas
men också ynglingens – han som kungjorde tiden
i borgen med torn täckta av versrader
som stadens försvarare skrev med förälskade hårlockar
när våren fläktade
och väckte alarna och floden Cibin och ängelns violin.
poesilektionen har bara börjat –
just som jag går nerför ”Hundryggsgatan”
och mellan de gnistrande stenarna får syn på
ett grässtrå från månen, ett pärlemorspänne och ett skärt moln
som munnen på ett spädbarn
när han säger ordet mamma. Ett drottningord. Ankarord. Ord som får en att törsta. Ord
som får en att hungra.
hungra efter kungagord, slavord, blixtord och åskord.
en oas, en stråle, en rosa magnolia
växer ur de tre vise männens händer
medan de
knäböjer och ber
inför det Människoblivna Ordet.
”Endast här talar det Eviga ordet och talar liv i själen.
Endast här får själen liv och svarar med Ord.”*
*Mäster Eckehart
Bukarest den 21 september 2006
ELDTÖRNET
(Ghimpele de foc)
Eldtörnet i trädgården på Balkan,
busken mellan tulpanträdets
västliga tystnad –
trädet som jämt uppsöks av bin
och ett gyllene regn –
och libanoncederns
östliga tystnad –
trädet som jämt uppsöks av nygifta kvinnor
men också av dem som ska tillverka Korset –
under den heliga fastetiden
droppar detta eldtörne blod.
DEN FLICKAN
(Fata aceea)
Den flickan var inte eldslukerskan
från dina berättelser.
inte heller skattsökerskan från berget med stulen skugga.
hon hade inget namn.
endast en stjärna följde henne överallt
till och med mitt på dagen.
som sällskap hade hon bara sin skugga,
väldoftande
som hö, som mogna äpplen, som ängens smultron
hon stannade i Sibiu en enda kväll
och då gick solen ner tidigare
bara för hennes skull
hon stod på trottoaren utanför hotellet
i en enkel, svart klänning,
med sitt svarta hår och stjärnan, hennes ständiga följeslagare.
hon öppnade resväskan och tog fram den sortens linor
som slutar med ett slags svarta kulor
jag tänkte att hon måste vara en ljuv kusin
till stadens sotare.
plötsligt tände hon de två kulorna – riktiga facklor –
och började snurra dem
det var en vacker lek i syrsornas tid,
folk stannade för att beundra den oväntade föreställningen
med två eldbollar som kastades högt upp i luften och sedan fångades
av en orädd, späd flicka
som inte ens ett namn hade
men jämt följdes av en stjärna
och en resväska med eldstungor, syrsor och fjärilar.
somliga sa hon var dotter till Arnold d'Apoldia
greven från Nedre Apold
omnämd i ett brev från 1292,
de sa hon hade färdats genom århundradena –
med sin resväska med eldstungor
och stjärnan, hennes ständiga följeslagare –
blott för att skänka oss glädje
med sitt odödliga behag
men också för att fråga
oss dödliga:
”Med vilka tankar uppfyller ni era liv?”
och
”utfodrar ni fortfarande era hästar med glöd?”
Sibiu den 31 oktober 2006
NAZARIAS KORG
(Cosul Nazariei)
är alltid full med ren föda –
äpplen, endiver, broccoli, ägg
från det moldaviska boet, teblad från Meteore,
bakelser och jämt en stolt ananas,
och bland dessa läckra gåvor
som ritar en annan världskarta
visar sig blommorna –
som en färgstege
på vilken änglarna klättrar upp och ned –
och i något kuvert märkt ”Par Avion”
utan adress
ligger någon undangömd dikt
såsom blott kejsarinnor
vet hur de ska gömma sina skimrande dikter
i klänningsfållen.
Nazarias korg är besläktad
med korgen där lärjungarna samlade
smulor från de fem tusen bröden,
med korgen som den åldrade målarinnan
en gång om dagen hissade ned från sitt fönster
så att grannfrun kunde fylla den med mjölk och bröd,
men också med korgen i vilken munkarna hissades upp
från havsstranden
till sina kloster på berget
denna korg – Nazarias –
är också en äldre bror till korgen med färskvaror och ängsblommor
som min far bar en sagolik julisöndag
på kullen som reser sig som en mur ovanför Sibiu,
med mamma – lycklig och rosig om kinderna – vid sin sida
dagen innan jag föddes
och här är världens minsta korg,
det är svalboet
under mitt fönster
fyllt med genomskinliga ägg
som änglatårar –
föda för våra ögon,
vi som är trötta stadsbor.
och
pappas korgar, som hans älskade händer tillverkade
av kasserad aluminiumtråd,
i dem samlade han den jordiska trädgården
åt oss
i dem samlar han nu där ovan
den himmelska trädgården –
hans korg med böner
|
|
|
|
 |
|