Dikter av Julius Keleras i tolkning av Lena Torndahl

Flickorna med körsbärsröda läppar
(Girls with Cherried Lips)

Flickorna med körsbärsröda läppar dansar Begynnelsen.
Den tanklösa lågan från en menuett sätter deras kroppar i brand
och åskådarna tar instinktivt några steg tillbaka för att inte malas till stoft och aska.

Gestalterna förändras sekundsnabbt: när flickorna slår ut med armarna
och vidgar sina vajande rörelser
blir de till en symbol för källan som skänker frid
och historien bryter sitt mäktiga sigill.

Flickorna med körsbärsröda läppar, bräckliga och sköra som tårpilar,
tappar snörbanden som binder dem samman
och åskådarna får en glimt av solen som halkar nedför knäna på dem.
Gudomliga gestalter med en doft av nordanvind!
De passar ej till planscher i anatomiböckerna eller till att stå i dunkla vrår
som venusfigurerna av plast som minner om vardagstristessen och längtan efter smeknamn och tobak.

Flickorna har fått mörka ringar under ögonen och nu dansar de Livet:
bägare, till brädden fyllda med det förflutna, som gamla stilleben, lukten av kärr och myr där de vadade omkring när de var små, änglar, barndomens fruktträdgårdar och gyllene solnedgångar ?

Till sist bugar de för åskådarna. Eftersom den fulländade månskenskopian
har förvänt synen på oss kan vi inte se någon skillnad på myt och verklighet.

Kylan sätter stopp för föreställningen, får musiken att tystna och kroppsvärmen att fly.
Kylan manar oss att spara på ljus och skönhet.
Och historien, slampan med de plockade ögonbrynen, hävdar att hon har besegrat naturen:
läpparna smakar inte längre körsbär.




< 1 2 3 4 5 6 7 8 >

Asko Künnap
Julius Keleras
Jyrki Kiiskinen
Nicola Lecca
Risto Oikarinen
Sjón