| Dikter av Julius Keleras i tolkning av Lena Torndahl
|
 |
S:t Petersburg, sommaren 1824
(Petersburg, Summer of 1824)
Kyrkklockan slår tolv. Även om invånarna i de fattiga förorterna
fiskar i floden Neva
drömmer alla fortfarande mardrömmar om de uppsvällda liken av drunknade
hundar och människor
som flöt omkring i vattnet efter översvämningen i vintras.
Mickiewicz betraktar försäljarna som ropar ut sina varor, ostar och korvar,
på de nästan öde gatorna.
Han hör vagnarna och droskorna som flyger genom snödrivorna och ser
flickorna på Ekaterina-avenyn som ilsket smäller med sina besudlade tungor.
Han har nyss anlänt till staden. Hemma i Vilnius gnisslar fortfarande väderflöjlarna
på Antakalnis sluttningar efter hans senaste besök
och löven som föll när hans tåg dundrade förbi
ligger ännu otrampade som otorkade tårar utmed stigarna i parken.
S:t Petersburg: på en gata finns vraket av en segelbåt med bruten mast och sönderslaget däck
och några kaggar som innehållit gammal fin burgunder ligger kullvräkta intill skuggbilden
av de kokta krabbor som för länge sedan försvunnit därifrån.
S:t Petersburg är straffet för de orättfärdigt förvisade, fängslade och föraktade.
All sorg och all medkänsla med de orättvist drabbade har sugit musten ur honom.
Tänk så många gånger som han har läst bibeln
och känt månen lysa rakt ner i lungorna!
<
1
2
3
4
5
6
7
8
>
|
|
|
|
 |
|