| Dikter av Risto Oikarinen. Översättning: Martin Enckell |
 |
Jag spelar på min grav på ett blåsinstrument av trä, vågorna nöter på strandstenarna som om de vore evergreens och de slungar sina noter över till mig, tillika med bitar av vass, äggskal, fiskhuvuden och valars oro; jag grabbar med fingrarna tag i vågmelodin, håller den som en kofot, och från stranden bänder jag en sten till min grav, men vågorna bryts och sörjer sin förlorade sten, ett lamm av hundra, vågorna tar stöd mot mig, reser sig och gråter gravgården under sig; gräsklipparna rostar, likkistorna flyter till ytan likt u-båtar och slamrar mot varandra, torpedluckorna öppnar sig, benen fyras av in i vassruggen och jag stänger in mig i instrumentfodralet, tills havet vänder sig på sida, regnet upphör och mina fingrar landar på instrumentets kvistställen, på andra låtar.
<
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
>
|
|
|
|
 |
|