Dikter av Risto Oikarinen. Översättning: Martin Enckell

En man och en gosse. En glänta mitt i skogen.

      - Fåglarna bränner hål i myren, sade mannen. - Jag snickrade lock till hålen, täckte över hålen. Lyft på locket en aning, och se, en bottenlös brunn en stjärna lik.
     - Här är ett svanbo, de kläckta ungarna är döda, sade gossen.
      -De är hål, precis som stjärnorna på himlens yta är det, sade mannen. ? En morgon uppenbarade sig fåglarna, brände in hålen. Däggdjuren föll ner i dem.
      - Det här är fåglarnas häckningsområde. Jag lyfter bort de här locken, jag slår sönder locken, ungarna kvävs under dem, sade gossen.
      - Slå inte sönder locken, jag har reparerat ytan, sade mannen. ? I myren har fåglarna bränt in ögon, bottenlösa brunnar. Däggdjuren faller ner i hålen likt barn som försvinner in i stjärnor. Samla in hö, plocka blommor och bär. Dölj locken och tacka Gud.
      - Jag lyfter bort locket. Se vad du gjort, du har dödat svanens ungar, sade gossen.
      - De är inte fåglar, sade mannen. Du ser rakt in i helvetet.
      - Det här är kvävda svanungar, de är i himlen.
      - Däggdjuren är i himlen. Ställ tillbaka locket, söndra inte ytan. Titta där. Den där där borta är en svanunge, sörplar i sig vatten vid skogens bryn. De är inte döda, de bränner hål i ytan. Bränner in stjärnor på himlen.
      - Du ser fel, sade gossen. ? Den där där är en pojke, han som sitter och äter hjortron med klibbiga fingrar. Bakom träden skymtade en man, med en hink i handen. Säkerligen pojkens far.
      - Du misstar dig, det är en svanunge. I begynnelsen är de fula, sade mannen och flög sin väg.




< 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 >

Asko Künnap
Julius Keleras
Jyrki Kiiskinen
Nicola Lecca
Risto Oikarinen
Sjón