| Dikter av Jyrki Kiiskinen. Översättning Peter Mickwitz |
 |
Jag känner inte igen någon på bilden, men flickorna småler
mot oss som kom efter dem, de ser på mig
alla på sina egna sätt från andra sidan döden,
på just mig som sitter mellan torn av böcker
och läppjar kaffe i arbetsrummet, jag håller bilden i min hand
och letar efter ett årtal, ett brännmärke
som förebådar det kommande, historiens skugga som måste
kasta sig över ansiktena, men det syns inte, den finns inte, på ansiktena
böljar den vanliga framtidstron, de vanliga drömmarna,
de vanliga rädslorna, jag kommer ihåg hur jag själv stod framför kameran,
det stumma och blinda såg bara kameralinsen
då den lagrade våra ansikten.
Inga förnamn, inga efternamn, inga anhöriga, av flickorna
återstår inte ens tandkartor, de stängdes in
bakom murar, vem vet, kanske
samlade någon alla deras lockar till balar,
guldtänderna togs till vara, det andra söndersmulat
och borttappat, så går det för oss alla,
men de som identifierar kroppar kan sitt arbete,
tar prover mitt i det namnlösa bråtet,
utbyter information, letar efter individen,
inte ögonblinket som fastnade på filmen,
inte den fårade kvinna som smålog blygt mot kameran
när festen var slut vid vem vet vilket havs strand.
<
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
> |
|
|
|
 |
|