Dikter av Jyrki Kiiskinen. Översättning Peter Mickwitz

Jag känner inte igen någon på bilden, men flickorna småler

mot oss som kom efter dem, de ser på mig

alla på sina egna sätt från andra sidan döden,

på just mig som sitter mellan torn av böcker

och läppjar kaffe i arbetsrummet, jag håller bilden i min hand

och letar efter ett årtal, ett brännmärke

som förebådar det kommande, historiens skugga som måste

kasta sig över ansiktena, men det syns inte, den finns inte, på ansiktena

böljar den vanliga framtidstron, de vanliga drömmarna,

de vanliga rädslorna, jag kommer ihåg hur jag själv stod framför kameran,

det stumma och blinda såg bara kameralinsen

då den lagrade våra ansikten.

Inga förnamn, inga efternamn, inga anhöriga, av flickorna

återstår inte ens tandkartor, de stängdes in

bakom murar, vem vet, kanske

samlade någon alla deras lockar till balar,

guldtänderna togs till vara, det andra söndersmulat

och borttappat, så går det för oss alla,

men de som identifierar kroppar kan sitt arbete,

tar prover mitt i det namnlösa bråtet,

utbyter information, letar efter individen,

inte ögonblinket som fastnade på filmen,

inte den fårade kvinna som smålog blygt mot kameran

när festen var slut vid vem vet vilket havs strand.





< 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 >

Asko Künnap
Julius Keleras
Jyrki Kiiskinen
Nicola Lecca
Risto Oikarinen
Sjón