| Dikter av Jyrki Kiiskinen. Översättning Peter Mickwitz
|
 |
Fjärden ser ljusare ut än himlen, längsmed den spegelblanka ytan glider
insekter, en fiskfena och den träbåt som bar oss ovan det mörka.
Männen talar med låg röst. Vattnet brusar i fören och strålkastaren vandrar
i de grumliga vågorna vid båten, ljuset når några meter under ytan, lyckas
inte tränga sig igenom.
Vi väntar på att hemligheten skall uppenbara sig och vända sin förtrollande
metalliska sida mot oss.
Dött vatten också i ett annat minne, bild ovanpå bild: linan rasslar i
spöets ringar, draget landar vid vasskanten, rullen knarrar i fyra
människors tystnad. Plötsligt rycker det i spöet.
Solen som just sjunkit ner i djupet belyser stenarna på bottnen av bukten,
på tio meters avstånd ser jag en rund stjärt spänna sig till mothugg, en
glänsande rovfiskuppenbarelse i ändan av linan, i käken har han solens
dödsmycke.
Draget lyste upp oss fyra inifrån, innan vattnet igen mörknade och blev
spegel och sorlade vid båtens bogar.
Men vattnet dör inte. Sedan dess blänker i varje slant och sked, i varje pöl
en möjlighet. En osynlig varelse stiger genom ansiktets orörliga spegel, för
att snabbt igen sjunka tillbaka ner i ögonens svarthet.
Efterbilden skiner i ytan, som om jag satt i sängen med ögonen öppna.
<
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
>
|
|
|
|
 |
|