Dikter av Jyrki Kiiskinen. Översättning Peter Mickwitz

Om hjärtat slutar slå, varför slutar då också det här"

säger sjuåringen och pekar med sitt finger mot tinningen,

under dess lock surrar

ett getingbo. Kraftledningarna surrar, vattnet brusar

i rännorna, sjunger djupt i huset. Vattenytan

darrar, i höstnatten piskar vinden.

"Vart tar det som tänker vägen", frågar han

med darrande hakspets, med fingret pekande mot pannan, bakom väggen

ställer en okänd sina frågor, vattnet brusar i

kroppens rännor, fönstren sjunger en enda

låg ton i vinden. Inte försvinner det någonstans,

skulle jag vilja säga. Jag minns det återkommande halsontet,

läkaransiktet som svävade i det bleka ljuset, min mammas ansikte

sträcker sig fortfarande från bortom horisonten för att ta sig en titt på

det rodnande gapet,

där bor en illaluktande demon, förklarar

den blinda pipande näbbmusen, den krymper, den sväller

i natten som vimlar av ögon. Men penicilinet verkar,

jag får tillbaka det jag var.

Inte försvinner det någonstans, skulle jag vilja säga, inte ens när ljuset släcks.

Det som tänker är en illusion som byter gestalt,

nervcellers gnister i en varm natt.

Illusionen upplöses, tankarna blir kvar,

om det dåliga industriellt tillverkade pappret håller.



< 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 >

Asko Künnap
Julius Keleras
Jyrki Kiiskinen
Nicola Lecca
Risto Oikarinen
Sjón