| Dikter av Jyrki Kiiskinen. Översättning Peter Mickwitz |
 |
Om hjärtat slutar slå, varför slutar då också det här"
säger sjuåringen och pekar med sitt finger mot tinningen,
under dess lock surrar
ett getingbo. Kraftledningarna surrar, vattnet brusar
i rännorna, sjunger djupt i huset. Vattenytan
darrar, i höstnatten piskar vinden.
"Vart tar det som tänker vägen", frågar han
med darrande hakspets, med fingret pekande mot pannan, bakom väggen
ställer en okänd sina frågor, vattnet brusar i
kroppens rännor, fönstren sjunger en enda
låg ton i vinden. Inte försvinner det någonstans,
skulle jag vilja säga. Jag minns det återkommande halsontet,
läkaransiktet som svävade i det bleka ljuset, min mammas ansikte
sträcker sig fortfarande från bortom horisonten för att ta sig en titt på
det rodnande gapet,
där bor en illaluktande demon, förklarar
den blinda pipande näbbmusen, den krymper, den sväller
i natten som vimlar av ögon. Men penicilinet verkar,
jag får tillbaka det jag var.
Inte försvinner det någonstans, skulle jag vilja säga, inte ens när ljuset släcks.
Det som tänker är en illusion som byter gestalt,
nervcellers gnister i en varm natt.
Illusionen upplöses, tankarna blir kvar,
om det dåliga industriellt tillverkade pappret håller.
<
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
>
|
|
|
|
 |
|