| Dikter av Jyrki Kiiskinen. Översättning Peter Mickwitz
|
 |
Där nere dånar havet, kallt vatten stänker,
trots att oceanerna krymper, jag har hört att kontinenterna,
som människorna, om nätterna glider närmare varandra, vi sitter i samma flygplan,
ihopträngda talar vi samma språk, ett språk som bara få förstår,
vi vet att underliga mikrober är hotade, vi har sett
marken glöda, svedbränderna stiga mot himlen, det är inte lång väg dit,
medpassagerarna slumrar, på datorns skärm
skiner ikonerna på rad, jag klickar på en,
den öppnar ett annat hav, andra palmstränder,
där talar man alla språk,
där har bara få öron, där söker man efter en vän, tillreder
man exotiska rätter och sprängämnen, där tränger organ in i varandra,
pumpande stötdämpare, gupp efter gupp,
där söker språk tunga, i urslemmet börskurser,
nyheter skvalpar i rester av filmer väller småleenden, konjaken
i mitt glas dallrar som kött. Det sägs att avstånden förut
var stora, människan nära. Jag höjer min blick, där långt borta
skiner en glaciär, bortom de skummande vågorna vaknar städer
till televisionens morgonsändningar, radiovågorna fylls av brus,
allting är lika nära som han som sitter bredvid mig, en tiggares hand är nära,
en taxi som på morgonen väntar på sin första
kund är nära, i andra ändan av stjärnträdgården
spelar någon dragspel, jag sjunger med, allting
lika långt borta som människan är
<
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
>
|
|
|
|
 |
|