| Dikter av Jyrki Kiiskinen. Översättning Peter Mickwitz |
 |
På det bastanta skrivbordet och det gröna skrivunderlaget bredde han ut sin
frimärkssamling. Han glömde att han var släktens näst äldsta man. Han visade
ett mögelgrönt tiokopeksmärke som skickade mig med postvagn hundra år
tillbaka i tiden till St Petersburg.
Över hans mjuka anletsdrag dras nu ett uttryckslöshetens lakan. Han släpar
sig fram med korta steg iklädd en ljusblå sjukhusrock, på fötterna stämplade
strumpor. Han svarar på frågor om hurdan maten är, vilken konjak man borde
köpa åt kirurgen.
Döden har frätt hans röst. Den har frätt hans ändtarm. Under rocken porlar
avföringen ner i en påse. Jag har svårt att tro på gud. Varje gång jag åker
buss förbi
Tullbommen tittar jag mot fönstret bakom vilket det stod ett skrivbord av
ädelträ, ett grönt skrivunderlag och ett mögelgrönt tiokopeks frimärke. Jag
tror att de fortfarande finns kvar där.
<
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
>
|
|
|
|
 |
|